Matchdagen närmar sig...

Nu är det timmar kvar i tideräkningen...matchvikten för en liten stund sen var 128 kg.
8 kg lättare när jag imorgon skall lägga mig på operationsbordet.

Alla frågar om jag är nervös, det är jag inte... än.
Jag är däremot spänd av förväntan, förväntan över hur mitt nya liv kommer att bli.
Ingen mer snus, inga fler cigaretter och ett nytt lättare jag. Visst, det kommer att ta tid innan jag nått mitt mål men jag kommer att ha det mycket lättare att nå dit.

Jag kommer att kunna springa med barnen, kommer att kunna krypa in i trånga utrymmen på jobbet, jag kommer troligtvis att slippa min diabetes. Det finns en massa saker som jag kommer att kunna göra som jag inte kan nu.

Imorgon torsdag kommer jag att stiga upp innan fem, sitta på dass en stund innan jag ställer mig i duschen och sedan lämnar hemmet för en tur till sjukhuset där jag skall infinna mig klockan 7.00... sen vete fasiken när jag skall opereras.

Det finns en allvarlig sida till det hela också, inte bara bra saker. Som vid alla kirurgiska ingrepp så finns det alltid en risk, en risk för att man blir liggandes. Risken är förvisso väldigt liten vid den här sortens ingrepp men den finns ändå.

Till min familj:
Jag älskar er över allt annat här på jorden.
Elias, isä on aina vierelläs. (Vid behov kan faster översätta)

Till mina kollegor:
Jag trivdes aldrig värst bra på Bravida, därför kom jag tillbaka.

Till mina vänner:
Ni vet vilka ni är och förhoppningsvis vet ni vad ni betyder för mig.

Till mina ovänner:
Ni vet vilka ni är och förhoppningsvis vet ni vad ni betyder för mig.

Om... och jag vill inte måla fan på väggen men utifall att det går helt åt helvete så vill jag att det på gravstenen skall stå att: Jag älskade pizza.

Min kära sambo kommer att vidarebefordra info via min status på facebook.

I'll be back to raise hell!